johankie

Idag har hon jobbat för första gången sen olyckan. Jag föredrar att kalla det så. Sedan dess är det känt att jag inte äter så bra. Folk tjatar som om jag vore anorektisk och man behöver ju bara se på mig för att fatta att så är inte fallet. Jag ska tänka på det nästa gång jag säger så själv, nu vet jag vad det handlar om. Fast å andra sidan så gör det ju inget om jag förvandlas till en kokett , förtjusande liten sak.
Min första dag började i anakronismens tecken. Kom inte helt i rätt tid dit jag skulle. Som tur var sov mannen jag jobbar hos så han märkte ingenting. Men är det meningen att man hela livet ska följa tider, jobba, äta, sova, dö? Ibland känns det lite meningslöst. Speciellt om man jobbar inom vården där det finns noll pinnar i hierarkistegen att klättra upp på. Men så kommer man till det som är viktigast. Att man trivs. Jag känner för tillfället att det är detta jag vill göra. Något viktigt. Kanske kommer jag ändra mig innan dödens tid är inne men just nu är väl det som räknas och jag gillar det jag gör så...
Imorgon ska jag iallafall slå mig lös och officiellt inleda min nya singelera, och det är något som jag ser fram emot. Det är ju skönt att man kan hitta de positiva sakerna med att leva ensam. Vara ute och gå bärsärkargång med mina fagra kompisar är en av dem, bli av med skitiga kalsonger på badrummet en annan.
Jaja. Hoppas ni hittar nån sorts mening i min pekorala blogg.

Den här var tillägnad Simon Holmén.

Over and out