Barnabajs
Jag måste också tillägga att jag vid närmare genomgång av mina tidigare inlägg ser ett enormt antal felstavningar i samtliga. Jag är inte dålig på att stava rätt. Jag är bara jävligt slarvig och tycker att korrektur av amatörskrivningar som mina egna är högst överskattat. Jag har ändå inte tid att göra det eftersom jag skriver mellan tvätthängningar, matlagning, diskning, amning, dammsugning, vaggning, tröstning osv. Allt måste gå så fort som möjligt. Jag måste dock ändra de värsta felen jag gjort. Ska man bli akademiker måste man kunna stava till panel.
Kenza i snöyran
Från en sak till en annan så har vintern äntligen kommit hit. Nej se det snöar är faktiskt en sanning nu i dagarna och det gråter man inte för. Växthuseffekten har ju som känt gjort Sverige till tropiskt och snö hör ju nu mer till ovanligheterna. Tack Gud. Eller kanske är det Edward Scissorhands som skulpterar sina isblock som aldrig förr. Känns som en lite mer romantisk föreställning om vart de vita flingorna kommer ifrån. Jag har iallafall börjat julpynta och som mamma säger, "försöker hinna med allt innan första advent". Varför hon har så ont om tid så det krävs försök för att hinna vet jag inte. Hemmabakta klibullar och det faktum att hon stryker ALLA kläder kanske är svaret. Vet inte. Har inte själv, och kommer aldrig komma upp till hennes ambitionsnivå. För mig räcker det med en saffranssockerkaka och ett stort "maybe" på att ens stryka mina panellängder. Med tyngd i botten kan de väl hänga sig raka. För övrigt kan jag också informera mina vänner att jag numer väntar till jul innan julgranen åker upp. Jag måste vara en ordentlig mamma nu. 10 oktober till 1:a maj är historia.
I helgen har vi haft besök av vår farfar. Sonen uppskattar honom mer än sin övriga familj vilket gläder mig. Avlastning emellanåt kan vara skönt. Ett snöoväder hjälpte till så vi fick behålla honom ytterligare en dag. Tack Gud för far- och morföräldrar och snöstorm. Eller det kanske är Scissorhands som ligger bakom den uppfinningen också.
My life
Men men. Man skall icke underskatta en helkväll med "prästens lilla kråka" som senare utvecklades till "Rasmus lilla pappa, skulle gå och bajsa, ingen hade han som torka...." eller andra innovativa texter. You should try.
Nu måste jag dra.....har ingen tid för sånt här. *Ledsen smiley*
På resande fot
Dag 1, resan dit:
Fick billiga biljetter på x2000, R som lugnt i sin vagn hela vägen från Kd till Värmdö. Att ta med en bebis var ju ingen match. Åt. Sov.
Dag 2, ute på stan:
Shoppade loss med sparade tillgångar. Dock ingenting åt mig själv. Träffade f.d. klasskamrater och mös med V. Resan hem blev jag hatad av tre pers som fick resa på sig så barnvagnen fick plats. Retade även upp en illaluktande resenär när jag vägrade vända vagnen ut i gången. Satt hela vägen och funderade på ett motattackstal om han skulle angripa igen, men det blev inget. Åt. Mojsade med L och N. Sov. Stockholm är inte byggt med tanke på småbarn.
Dag 3, Nacka Forum:
Efter att snabbt bytt vinterdäck på bilen (chockade svärmor med de kunskaperna då hon aldrig skulle nedlåta sig en sån uppgift) så L med mig till nybyggda mastodontforumet. Det blev en klänning, en mössa och en cheeseburgare i kombination med visning av amningsbröst. Gick sen runt i alla glas och porslinsaffärer Gurra har att erbjuda. Åt. Sov.
Dag 4, åka hem:
Rutiner skiter sig lätt på en sån här resa till det sämre så därför var jag lite glad att den här dagen kom till slut. Packning är intressant. Vi hade ganska okej när vi åkte. Det var iallafall hanterbart på två personer. När vi skulle hem så var det inte så okej. Jag hade med mysighet i åtanke bokat plats i en kupé. Ni vet en sån där mysig med sex platser som man kan stänga dörren till. Men jag blev grovt snuvad på konfekten. Istället hade vi hamnat i en öppen minisalong med sex platser där man satt som runt i en ring. "Kupén" var inglasad som en bur och hade två öppna ingångar. Bord var utplacerade överallt så det var trångt och svettigt. En bebis, bilbarnstol och tusen påsar är en dålig kombination på trånga tåg. Särskilt om bebisen skriker och mamma svettas av panik. Panik för att alla hatar en. Vi delade kupén med en mamma, pappa och deras perfekta tysta treåring, en snygg tjej som var allt jag ville vara minus fem år, kongressledamöterna med gucci och armaniutstyrsel samt gubbarna med flanellskjorta, ölmage och såna där gula kängor. Ni vet de gubbarna som ser ut att heta Bengt och Bosse. Alla hade de en sak gemensamt. De stirrade på mina amningskupor som tillsammans med bröna var på väg att rymma. Tjejen tittade även på mina lindexjeans och deras ofitiga passform samt mitt flottiga hår. Kongresskärringen tittade på barnspyan som torkat in i slaget på mig rock. Mamman sög in varje sekund av förnedring och kände sig säkert som en bättre mor än jag. Jag menar vem tar med en tvåmånadersbebis på ett fullsatt tåg bästa koliktimmarna på dan. Men kudos till dem att de försökte gilla min skrikande bebis. Han såg sen till att ge mamma och pappa lite poäng genom att fyra av ett leende till var och en, vi var förlåtna och kanske inte så dåliga föräldrar trots allt.
Allt lugnade ner sig en timme sen blev han hungrig och ny blöja sugen. Panik igen. Utanför satt nämligen festflickorna med hög volym. Nu kom jag på mig själv med att förakta så hänsynslösa människor. Glömde bort att jag ett år tidigare hade suttit där med dem. Jag hade däremot inte hällt ut en miniflaska mousserande som "omedveten" hämnd mot mamman med det skrikiga barnet. Snygga tjejens väska blev indränkt så lite kaos drabbade faktiskt nån annan än oss. Det var inte en lätt lek att ta med ett spädbarn på tåget.
Väl framme så hade ljuvliga Z sett till att P kom och hämtade. Bra det annars hade vi fått baxa oss till stora torget i regn och tränkt in oss på en buss med partyungdomar. Det hade varit toppen det. Gråtande bebis var helt plötsligt jätteglad och pigg. Somnade halv tre.
Skönt att vara hemma.
Min vagina
Idag har jag genomfört en besiktning av min kropp och alla defekter man får efter en förlossning. Och tänk att hur mycket man än särade och utstötte kroppsvätskor till höga skrik i skenet av en 1000 watts lampa inför 22 pers på BB så kommer man nog alltid tycka att gynstolen hos barnmorskan är pest och pina. Man känner sig inte lite muppig när man ligger där i rödrandiga strumpor och t-shirt stirrandes på ett vykort med strand-på-kvällen motiv samtidigt som nån petar en i underlivet. Men hör här. Min mutta fick högsta betyg. Hon sa att om hon inte visste att jag hade fött barn för åtta veckor sen så skulle hon inte säkert kunna se det. Min knipmuskel hade återfått samma spänst som folk som inte fött barn. Eller som hon sa....."Din slida är helt intakt Johanna, det är få förunnat". Ni som inte fått barn tycker säkert att jag är knäpp i huvet som öppnar mig så här, men att ha en intakt slida efter barnafödande är som att få nobelpris i litteratur kan jag tänka. Jag är så stolt. Hon var även nära på att ta fram ballonger och alkoholfri champagne när hon berömde mig för att ha krystat ut bebben på 19 min. Ojoj....vilken prestation...jag är en hjältinna gjord att föda barn.
Efter all vaginadyrkan fick jag även en bekräftelse på vad jag tycker om vissa, icke nämnda vid namn, personer. Hon belyste ansvaret F måste ta för att sätta ner foten och jag kände mig inte längre som en idiot. Sen berömde hon min son och jag gick därifrån 20 kilo stressfaktorer lättare. Nästa gång ska jag fråga om hon vill ta med mig hem.
Nu till verkligheten. Ni som vart med om efterkontrollen. Är det alltid så här upplyftande trots gynstolen? Är det saker de säger för att man ska bli glad och glömma allt det onda, bli gravid igen och på så sätt låta dem behålla jobbet?
En grej som som irriterar mig.
Jag kan inte låta bli att fundera på konstiga saker. Idag slog det mig hur mycket man irriterar sig på i vardagslivets stunder. Jag kan tillexempel inte sluta bli högröd i ansiktet när folk trycker på stoppknappen på bussen när inte jag ska av, omg. Särskilt jobbigt är det när halva Bagdad intagit mittdelen, där min barnvagn ska stå, och luktar falafel eller vad det är. Tillägger att jag inte på nåt sätt är rasist men jag bor trots allt på krp och falafel är inte min kopp med te. Jag blir lika illa berörd när nån trycker på stoppknappen till stora torget eller varför inte slussen eftersom bussarna alltid stannar där. Det där med att uppskatta knapptryckningar bara för sakens skull upphörde väl i 5-års åldern?
Lika mycket som jag stör mig igenom bussturer så uppskattar jag promenader i solskenet, särskilt söndagsprommisen med Z och M som verkar ha blivit lite av en trevlig vardagstradition. lol.