På plats
Bitarna börjar falla på plats. Härligt för en gångs skull. Jag sitter nu som stolt innehavare av en egen lägenhet. Eller egentligen är jag bara inneboende i min karls hem eftersom han står på kontraktet men eftersom jag är med och betalar hyran och har bekostat en dyr tv så anser jag mig ha rätten att kalla det för min lägenhet också. Jaja. Inte nog med det så har jag även börjat min efterlängtade sjuksköterskeutbildning och har förhoppningsvis klarat första kursen på lördag kl. 13.00. Håll tummarna.
Hade besök av mina nära och kära i helgen och då märktes det tydligt hur stockholmifierad jag blivit på den korta tiden jag bott här. Blir stressad när jag ser att bussen går om en minut (när nästa går om tre), tror att en vristvrickning är bättre än att gå nerför trapporna i lugn och sansad takt, tycker att folk med barnvagn är i vägen för de som har bråttom till skola, jobb, fika, massage, H&M:s 11-12 rea eller annat viktigt. Jag orkar inte riktigt med mig själv ibland.
Dessa fakta blev tydliga när man skulle ta sig från centralen till barkarby med pendel för att sen byta till buss. En sak hade varit om man var ensam men i nämnda fall hade jag med mig en förvirrad moster, en femåring med myror i brallan som inte hade några alls problem med att peka på killen/? med långt lockigt hår och överdimensionerade solglasögon (det regnade) som hade tjocka vita bågar och kommentera detta högt nog att Finland hörde. Till gruppen tillkom också en tioåring som inte alls var road av regn och rusk betongen som susade förbi och som mycket hellre ville vara i sitt stall med sin häst. Well well....väl framme ska man gå igenom alla butiker av värde (alla visade det sig sen eftersom det var en outletby vi var i), kissa vid fyra olika tillfällen (barn och vuxna har inte samma kissklocka), bli ruskigt blöt eftersom det regnade och parkeringar hyser inga skydd för detta. Vi fick iallafall tag på varor som stod på önskelistan och tog oss hem (buss-pendel-t-bana-buss-promenad).
Det är kanske värt att nämna att ingen av min stress berodde på nån av de tre underbara människorna utan är en konsekvens av att få stockholmssyndromet. Det tar en stund att acklimatisera sig.
Nästa dag hade jag lugnat ner mig inför eftersom det var stressigt nog att hinna med skansen, grönan och junibacken på en dag. Skönt för mig.
Lördagen avslutades med matlagning och tv. Svensson Svensson har börjat och det blir man glad av.
Söndag var avslutningsdagen och då kom det tårar. Saknar redan mitt hjärtas guldklimpar.
*sorgestund*
Men livet går vidare har jag hört! Firade det med att röka några cigg och gå på fotbollsmatch. Jag går på matcher för att F är ett gediget djurgårdsfreak och jag känner att det intresset måste uppmuntras. Även om det leder till att text-tvsidan 377 dyker upp lite titt som tätt i mitt favvoprogram eller att datahörnan ser ut som huliganläktaren på stadion. Jag tycker att man måste ställa upp. Eftersom jag är från Värmland och diggar färjestad så har inte jag nåt fotbollslag. Carlstad United är ju inte direkt topptippat så jag hejar på Johan Arneng. Han spelar turligt nog i DIF så jag kan ju känna viss egen glädje över att gå på matcherna. För er som aldrig hört talas om människan så är det iallafall en fotbolls/tjejdragarhunk från min hemort Sunne.
Vi hörs senare!
Johanna